Den tilltagande sekulariseringen av västvärlden har debatterats intensivt under de senaste åren. Ateismen har fått ett ansikte genom bland andra den amerikanske vetenskapsmannen Steven Hawking och den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens. Under sitt besök i USA nyligen varnade påven för sekularismens "subtila inflytande". Att man kan skönja en sekulariseringstrend även i den muslimska världen, med likartade drivkrafter som i väst, är dock mindre uppmärksammat.
I västvärlden var det protestantismen som banade väg för en mer världslig och mindre kyrklig hållning. I länder med muslimsk majoritetsbefolkning är det, kanske något förvånande, islamismen och dess allt tydligare politiska agenda som tycks spela motsvarande roll. I centrum för denna utveckling står Det Muslimska brödraskapet, en organisation med verksamhet i hela den muslimska världen.
I länder som Egypten och Jordanien kan man se hur Brödraskapet "sekulariseras".
Allmängiltiga mänskliga rättigheter, liksom rättigheter för religiösa minoriteter och kvinnor blir allt viktigare i den utåtriktade kommunikationen.
I Egypten är den processen delvis ett resultat av Mubarakregimens hårdnande politiska förtryck för att bereda marken för en "Mubarakdynasti", där sonen Gamel efterträder sin far Hosni som landets president. Motståndet mot denna utveckling bärs av främst två krafter, en löst formad "bloggosfär", i allians med liberala krafter, men också det Muslimska brödraskapet. I parlamentsvalen 2005, där Brödraskapet ställde upp med "oberoende" kandidater, fördubblades organisationens röstetal till nitton procent. När den kände bloggaren Kareem Amer förra året dömdes till fängelse för att ha "smädat islam" fick han stöd av Brödraskapets unga bloggare, som också slåss för yttrandefrihet.
Inom Brödraskapet finns starka spänningar mellan konservativa och reformvänliga krafter. Samtidigt präglas organisationen av centralism och kommandotänkande. Det är därför intressant att granska hur ledningen förändrat beskrivningen av organisationens målsättningar de senaste femton åren.
I Jordanien går denna utveckling att belägga genom intervjuer som en av oss, Anne Sofie Roald, gjort med ledande företrädare för Det Muslimska brödraskapet under forskningsresor 1991, 1995 och 2007. Intervjuerna handlade om organisationens förhållande till demokrati, till grundandet av en islamisk stat och till kvinnors roll som ledare för politiska och religiösa institutioner.
När Brödraskapet gjorde sin politiska entré i det jordanska parlamentet 1989 var partilinjen att politiska partier var ett "oislamiskt" påfund. Islamister skulle inte samarbeta med regeringar som inte hade en islamisk orientering. Intervjusvaren gick ut på att Brödraskapet var emot "västlig demokrati" med flerpartisystem, men för ett islamiskt demokratiskt system grundat på shura (samråd), en term hämtad från Koranen. 1993, efter att det blivit tillåtet att bilda politiska partier i Jordanien, etablerade Brödraskapet islamiska aktionsfronten (IAF). I intervjuer gjorda 1995 svarade samma intervjupersoner att shura är detsamma som "västlig demokrati". 2007 användes inte begreppet shura över huvud taget; det sekulariserade demokratibegreppet hade helt tagit över.
En liknande utveckling kan man se vad gäller målsättningen att grunda en islamisk stat. Brödraskapets traditionella hållning i denna fråga formulerades av organisationens grundare Hasan al-Banna (död 1949): "Gud är vårt mål, Profeten vårt exempel, Koranen vår konstitution, Jihad är vår väg och Martyrskap vår önskan."
På 1990-talet var därför den islamiska staten det politiska huvudmålet. Men 2007 framhöll intervjupersonerna att Brödraskapet inte längre strävar efter att skapa en islamisk stat. Den nuvarande ledaren för IAF, Zaki Bani Irshayd, beskrev nu IAF som ett "sekulärt, medborgerligt politiskt parti med stark islamisk orientering", som arbetar för en "differentiering av makten" samt "principen att en demokratiskt vald regering tar beslut som är till gagn för folket och nationen".
På samma sätt uttalade den nuvarande ledaren för Brödraskapet i Jordanien, Salamat al-Falahat, att "vi tror på och kräver en sekulär, medborgerlig och inte en religiös stat". Denna nya hållning står i stark kontrast till den majoritetsdiktatur som framhölls som demokratiideal på 1990-talet.
Det nya förhållningssättet är inte unikt för Jordanien. I frågan om kvinnligt politiskt deltagande godkände den egyptiska centrala ledningen för Brödraskapet 1994 att IAF tog in kvinnor i partiet. På samma sätt skriver Det Muslimska brödraskapet i Egypten på sina nätsidor om sitt nuvarande stöd för en sekulär, medborgerlig stat. Det är alltså till stor del i Egypten, i Brödraskapets centrala ledning, som rörelsens övergripande politik utformas.
Utvecklingen i Brödraskapet ger anledning till intressanta jämförelser med hur sekularismen bröt fram i den kristna världen. Enligt flera sekulariseringsteoretiker, bland annat sociologerna Peter Berger och Steve Bruce, verksamma vid universiteten i Boston, USA, och Aberdeen, Storbritannien, började sekulariseringsprocessen i västvärlden redan vid reformationen. Protestantismen var första steget i en nedbrytning av den monolitiska och påvligt styrda formen av kristendom.
Nästa steg togs med väckelserörelsen, som bredde ut sig i Europa och USA under 1700- och 1800-talet. Den svenska pedagogen Per-Johan Ödman hävdar att denna väckelse var avgörande för den fortsatta sekulariseringen av det svenska samhället. Väckelserörelsen ifrågasatte på nytt den kyrkliga hegemonin och i upplysningens kölvatten kunde vanliga människor själva läsa och tolka de heliga texterna. De religiösa auktoriteternas ofelbarhet ersattes därmed av en subjektiv, reflekterande och individualiserad tro.
Steve Bruce framhåller också att en alltmer vetenskaplig världssyn bidrog till att marginalisera religionen. Under den "för-teknologiska" tiden trodde människor att "heligt vatten botade sjukdomar och att bön gav bättre skörd". Men med en gradvis ackumulering av evidensbaserad kunskap minskade behovet av att luta sig mot det övernaturliga: "Vetenskap och teknologi skapar inte ateister; den reducerar bara hur ofta och med vilket allvar människor ägnar sig åt religion", skriver Bruce.
Flera tendenser av liknande art är i dag skönjbara i den muslimska världen. På ett övergripande plan har bristen på forsknings- och innovationsdriven utveckling i den arabiskspråkiga världen blivit ett hett debattämne. Åren 1999-2006 publicerade FN Arab human development report, om arabländernas roll i en globaliserad värld. Den gav en mycket pessimistisk bild: den ekonomiska tillväxten är nästan helt grundad på utvinning av råvaror, medan citat ur forskningsrapporter och patentansökningar räknat per capita är bland de lägsta i världen, utbildningssystemen ofta dogmatiska och av låg kvalitet, antalet böcker som översätts varje år från andra språk till arabiska skrämmande lågt, o s v.
Diskrimineringen av kvinnor förstärker alla dessa problem, framhöll FN. Rapporterna understryker behovet av förändring i riktning mot intellektuell frihet och förutsättningslöst kunskapssökande.
Även islamismen behöver bli förstådd mot bakgrund av Bruces påpekande om ett samhällsklimat som förändrar relationen mellan religion och vetenskaplig kunskap. När islamismen bröt fram under 1990-talet var den i mångt och mycket en reaktion på "det moderna", på globaliseringen och västvärldens inflytande. I dess kölvatten har också skett ett uppsving för mer traditionella och wahhabitiska rörelser, som hämtar stöd från den bakåtsträvande tolkning av islam som stöds av den saudiska kungafamiljen.
Men det paradoxala är att islamisterna, genom sina många och divergerande tolkningar, bidragit till en nedbrytning av den "religiösa hegemonin" och öppnat för en bredare diskussion om religionens innehåll. Tillsammans med ökade utbildningsmöjligheter, globalisering av medier samt att islams källor är tillgängliga på cd och på internet har "folkbildning" fått ett stort genomslag på kort tid. De källor som tidigare var förbehållna den religiösa eliten står nu till förfogade för ett växande antal människor. Då blir tolkningsalternativen fler och ställningen som enväldig "religiös auktoritet" blir svårare att upprätthålla, oavsett vem som vill lägga beslag på den.
José Casanova, religionssociolog vid universitetet i Georgetown, USA, har pekat på att de etablerade kyrkorna i västvärlden försökte möta väckelserörelsen genom en "traditionalistisk motrörelse". Denna grävde dock i stor utsträckning sin egen grav och ledde, enligt Casanova, till att statskyrkorna i en rad västländer avfolkades. I Iran kan man i dag se en hel generation växa upp med en stark längtan efter ett sekulärt samhälle, som en reaktion på det islamiska prästerskapets styre. Liknande motreaktioner förekommer vad gäller en del islamistiska gruppers extrema ortodoxi och våldsinriktning.
Som utvecklingen av Det Muslimska brödraskapet visar finns också tendenser att ett förstärkt agerande på den politiska arenan leder till en ökad omfamning av sekulära värden som demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, helt enkelt för att appellera till nya väljargrupper.
Med stöd av sekulariseringsteorier går det alltså att se islamismen, i dess olika manifestationer, som en kraft för uppbrytning och diversifiering av det religiösa fältet. På lång sikt är det en utveckling som kan leda till en åtskillnad mellan den religiösa och samhälleliga sfären och därmed till en privatisering av religionen i länder med muslimsk majoritetsbefolkning.
